Den 16 augusti 2026 intervjuades Jemens tillförordnade utrikesminister Abdulwahid Abo Ras på sitt kontor i Sanaa av Ulf Sandmark, ordförande för Schillerinstitutet i Sverige och styrelseledamot i den svenska föreningen Jemensolidaritet. Här sammanfattas intervjun på svenska. Hela intervjun på svenska respektive engelska följer i utskrift efteråt.
Ministern förklarade varför Ansarullah-rörelsen under ledning av den jemenitiske revolutionsledaren Al-Sayyid Abdul Malik Badruddin Al-Houthi blev en del av Jemens regering och räddningsprocessen för att säkerställa kontinuiteten i Republiken Jemens regering. Parlamentet, rättsväsendet och andra statliga myndigheter är fortfarande i funktion i Sanaa trots de revolutionära förändringarna och det folkmordskrig som förs av den saudiarabiskledda koalitionen tillsammans med USA och Storbritannien.
Den saudiska aggressionen i början av 2015 inbegrep att man lockade Jemens president Abdrabbuh Mansur Hadi och hans premiärminister att avgå och flytta till Riyadh i Saudiarabien, där han i exil inrättade en annan ”Regering för Republiken Jemen”, som sedan blev den ”internationellt erkända regeringen”.
Olyckligt hade president Hade när han fortfarande var president i Sanáa flyttat Jemens centralbank till Aden. Det gjorde att han fick kontrollen över Centralbanken ifrån sin nya regering i Riyadh och kunde utan att ens vara närvarande i Jemen med den och i samförstånd med de internationella bankerna blockera utbetalningarna till de statsanställda och andra betalningar. Likaså kunde Hadi inrätta en transportminister som fick makt genom att som bulvan bevilja USA:s och Saudikoalitionens blockads tillståndsgivning för transporter, inklusive FN:s och hjälporganisationernas, till Jemens hamnar och flygplatser. Så från hotell i Riyadh och senare från Aden kunde Hadis ”internationellt erkända regering” utan att ens vara närvarande i Jemens huvudstad framstå som mäktig när man brutalt genomdrev svältpolitiken mot 80 procent av Jemens folk.
Minister Abdulwahid Abo Ras förklarade att ”de utländska angriparnas avsikt var att skapa ett fullständigt politiskt vakuum så att landet skulle glida in i kaos, men det upprättades ett konstitutionellt upprop och en revolutionskommitté som skötte landets angelägenheter tills en samlingsregering bildades av Ansarullahpartiet och deras allierade, tillsammans med [den före detta presidentens parti, red.] Allmänna folkkongressen och dess allierade [i den gamla koalitionsregeringen red.]. Denna regering fick namnet ’Räddningsregeringen’ för att lyfta hela situationen från tragik till ett normalt tillstånd.
Den militära attacken mot Jemen kom då som en chock den 26 mars 2015, från den ”saudiska koalitionen” bestående av tjugo nationer med stöd från USA, Storbritannien och EU. Den inledde det folkmordskrig som orsakade vad som vid den tiden var världens största humanitära kris. Hadis exilregering beordrade officiellt detta krig mot sina egna landsmän. Gulfstaternas samarbetsråds (GCC:s) plan att dela upp Jemen i sex delar inkluderades i den FN-resolution 2216, som möjliggjorde kriget.
Ministern: ”För det första, när det gäller regionerna eller statens struktur, fanns det en strävan att dela upp Jemen, men de ville att denna uppdelning skulle framstå som om den kom inifrån Jemen; eftersom de visste att ett försök att påtvinga en uppdelning av Jemen utifrån aldrig skulle lyckas. … Vi påpekade att detta projekt leder landet mot fragmentering och skapandet av småstater, liknande dem som nu finns i vissa Gulfstater, vars ytor är mindre än vissa jemenitiska provinsregioner.” Det var den inriktningen vi tillbakavisade och det fanns ett utbrett folkligt motstånd mot den.”
Kontinuiteten från de tidigare regeringarna säkerställdes
Ministern: ”När det gäller de statliga institutionerna i landet var alla institutioner visserligen under attack under denna period, men de har nu återgått till att fungera på ett praktiskt, organiserat och institutionellt sätt. Till exempel är parlamentet lokaliserat i Sana’a och fullt funktionsdugligt; det höll ett sammanträde och förde aktiva förhandlingar så sent som igår. På samma sätt fortsätter Shura-rådet sitt arbete med fullt medlemsantal, och den dömande makten är närvarande med alla sina organ. Dessutom finns alla statliga institutioner – inklusive medieorganisationer och institutioner inom det civila samhället – på plats. Trots svåra omständigheter och knappa resurser bedriver dessa myndigheter, institutioner och enheter sin verksamhet från sina huvudkontor i Sana’a, där de etablerades för flera decennier sedan.” …
Minister: ”Häv blockaden mot våra flygplatser och hamnar, ge jemeniterna tillgång till sina penningmedel, gas och naturresurser, så kommer det humanitära lidandet som orsakas av blockaden och aggressionen att upphöra. I stället fortsatte blockaden och skärptes ytterligare under avspänningsfasen. Den amerikanska sidan ingrep direkt, satte jemeniter och jemenitiska företag verksamma inom den ekonomiska sektorn på sanktionslistor, och civil infrastruktur och civila mål blev måltavlor för israeliska, amerikanska och brittiska flygattacker, efter tidigare attacker från Saudiska flygvapnet. Allteftersom lidandet förvärrades kom jemeniterna fram till beslutet att blockaden måste hävas – om så behövdes med våld. Eftersom det var den saudiska sidan som ledde denna hårda linje aviserade jemeniterna en motblockad av saudiska hamnar som svar på blockaden mot Jemen, samtidigt som vi förblev beredda att häva våra åtgärder så snart blockaden mot Jemen hävs.”
Vad hände när USA och Jemen ingick vapenvilan i Röda havet tidigare i år?
Ministern: ”Det fanns ingen ömsesidig överenskommelse. När vi tydligt deklarerade vår hållning att rikta in oss på israeliska fartyg och israeliska hamnar till stöd för folket i Gaza, ingrep den amerikanska sidan med aggressiva åtgärder. När de kom fram till slutsatsen att de inte kunde åstadkomma något – att de inte kunde stoppa våra operationer, säkra de israeliska fartygen eller återuppta verksamheten i de israeliska hamnarna – tvingades de att sluta.”
”De skickade ett meddelande via den omanska sidan där de uppgav att de skulle avbryta sina operationer. Vi svarade att så länge de upphör med sina attacker har vi inga problem och kommer att sluta rikta våra attacker mot deras fartyg. Det var hela saken; vi riktade oss inte mot den amerikanska sidan från början, utan mot den israeliska sidan. Det var USA som ingrep med attacker, så när deras aggression upphörde, upphörde vi också. Det fanns inga direkta överenskommelser; vi mottog ett meddelande via Oman, och vårt svar förmedlades också via Oman. Det finns ingen direkt kommunikation med den amerikanska sidan.” …
”Vi är övertygade om att USA kommer att återvända till Röda havet och återuppta attackerna eftersom kärnfrågan fortfarande är olöst. Enligt vår uppfattning är kärnfrågan i regionen den palestinska saken. Om denna sak inte löses och det palestinska folket inte beviljas sina fulla rättigheter kommer problemet att bestå. Problemet ligger i den fientliga hållningen och Israels expansionistiska ambitioner i regionen; om inte dessa ambitioner hejdas och denna närvaro upphör kommer konflikten att fortsätta. USA:s agerande i regionen följer israeliska intressen. USA som nation i Amerika har ingen inneboende konflikt med Iran eller någon annan; deras nuvarande konflikt med Iran och Motståndsaxeln existerar därför att dessa krafter utgör ett hot mot Israels ambitioner i regionen. Det är den verkliga situationen och den korrekta beskrivningen av händelserna.”
Fråga: ”Ers Excellens. Helga Zepp-LaRouche, grundare och ordförande för Internationella Schillerinstitutet, har lagt fram den så kallade Utvidgade oasplanen, som syftar till att skapa utvecklingskorridorer genom hela Västasien som grund för fredsavtal i alla krig i regionen. Hur ser ni på principen ’fred genom utveckling’?”
Minister: ”Ja, i sanning utveckling kräver stabilitet, säkerhet och ett slut på konflikter och militära konfrontationer. Problemet i vår region ligger dock i inblandningar utifrån. Vi är fullt övertygade om att utveckling är en nödvändig väg mot fred, stabilitet och social välfärd, men detta kan inte uppnås mitt i USA:s ständiga ambitioner och den pågående israeliska aggressionen mot regionen i stort.
”I övrigt stöder vi utvecklingsvägen, ansluter oss till dessa idéer och strävar efter dem. Våra folk behöver en stabil ekonomisk omvärld, trygga försörjningsmöjligheter och alla dessa nödvändigheter. Men mot bakgrund av den rådande situationen, den sionistiska inblandningen och det sionistiska projektet i regionen hålls området borta från denna väg.”
”Vi hoppas att alla inflytelserika nationer, med Kina i spetsen som en pionjär på detta område, spelar en aktiv roll för att främja en väg mot fred genom utvecklingsprojekt. Vi verkar i denna riktning och välkomnar sådana åtgärder.”
Nära samarbete med fredsmedlaren Oman
Fråga: ”Utrikesministern, Hans Excellens Badr Albusaidi, i ert grannland Oman har lagt fram ett initiativ till en fredslösning som bygger på infrastrukturutveckling för hela regionen. Håller ni med om det omanska fredsförslaget? Vänder sig Jemen till länderna i regionen för att få fram fredsförslag, särskilt när det gäller sjöfart och handel i Röda havet och Arabiska sjön?” Hur ser ni på integreringen av ”Belt and Road”-korridorerna i Sydvästasien och Afrika som språngbrädor för fred?
Minister: ”Ja, ja. För det första, som förklarades i det föregående svaret, stöder vi denna väg. Men mitt i dessa pågående angreppen ser vi ingen verklig framtid för sådana initiativ, och inte heller någon grund på vilken dessa projekt kan byggas, såvida inte den yttre inblandningen – främst den amerikanska – upphör, och såvida inte den palestinska frågan löses som en fråga om global rättvisa.”
”Det kan inte ske någon utveckling så länge dagliga mord och blockader fortsätter i Palestina, där det palestinska folket saknar livets grundläggande nödvändigheter, för att inte tala om regional utveckling. Detta kan helt enkelt inte ske i verkligheten. Om denna fråga inte hanteras helhetsmässigt kommer problemet att bestå, och andra spår – främst utvecklingsspåret – kommer att förbli avstannade.
”Vi stöder alla konstruktiva initiativ. Även det initiativ som föreslogs av Omans utrikesminister mottogs generellt väl av alla parter. Men hindret ligger i USA:s fortlöpande aggression. Varje gång den omanska sidan inleder dialog med den iranska sidan för att finna grundläggande lösningar rörande Hormuzsundet och ett regionalt säkerhetssystem, avbryter USA:s ingripanden dessa steg. Vi ser detta som en beräknad, systematisk strategi som syftar till att omintetgöra varje försök till närmande mellan länderna i regionen. Vi i denna region är kapabla att samarbeta; vi sträcker ut våra händer till den omanska sidan och alla regionala parter och uppmanar dem att sluta fungera som en plattform för externa attacker mot vår region. Vi är fullt beredda att samordna säkerhetsramverk, på vilka alla andra utvecklingsspår kan byggas.” …
Ministerns avslutande uttalande: ”Vi tackar er varmt och är redo för framtida möten, om Gud vill, angående eventuella nya utvecklingar, liksom för att löpande ge förtydliganden. Vi uppskattar er praktiska inställning och era fortsatta ansträngningar, som vi hoppas kommer att bära frukt.”
Läs även intervju gjord av ordföranden för Sveriges Fredsråd Hans Öhrn den 24.8 2026 med Jemens tillförordnade utrikesminister Abdulwahid Abo Ras: https://frednu.se/?p=3938
Läs fullständig utskrift på svenska av intervju med Hans Excellens tillförordnade utrikesminister Abdulwahid Abo Ras, Sanaa, Jemen av Ulf Sandmark, 16 augusti 2026, ordförande för Schillerinstitutet i Sverige och styrelseledamot i den svenska föreningen Jemen-solidaritet
Hans excellens den tillförordnade utrikesministern Abdulwahid Abo Ras förklarar här varför Ansarullah-rörelsen under ledning av den jemenitiske revolutionsledaren Al-Sayyid Abdul Malik Badruddin Al-Houthi blev en del av Jemens regering och räddningsprocessen för regeringens fortbestånd. Parlamentet, rättsväsendet och andra statliga myndigheter fungerar än i dag trots de revolutionära omvälvningarna och det folkmordskrig som förs av den saudiarabiskledda koalitionen samt USA och Storbritannien.
((Fråga 1))
Ulf Sandmark:
Ers excellens Abdulwahid Abo Ras, jag tackar er varmt för denna möjlighet att tala med er. Min fråga gäller inledningsvis en nyhetsjournalist från Sveriges Radio, som exempel. Den 8 augusti beskrev hon Houthierna som ”en beväpnad grupp från norra Jemen som intog huvudstaden Sana’a 2014, vilket var början på det inbördeskrig som pågick i många år”, sa hon. Vad anser ni om detta typiska uttalande i västerländska medier? Och varför kallades den regering som då bildades i Sana’a för ”räddningsregeringen”?
Minister:
Ja. För det första måste vi, om vi vill besvara denna fråga, gå tillbaka lite i historien för att förstå den bakgrund som Ansarullah och många delar av det jemenitiska folket utgick ifrån, och varför de överhuvudtaget tog till vapen.
Rörelsen i början av 2000-talet, under åren 2002 och 2003, var en rent kulturell rörelse; det förekom ingen militär verksamhet alls. Regimen – den dåvarande makten – inledde dock många krig och arresteringar riktade mot avlägsna byar som saknade grundläggande service från denna högsta myndighet. Den inledde ett mycket våldsamt militärt krig mot dem, i sådan utsträckning att den inte öppnade vägarna för invånarna i dessa områden, utom för att möjliggöra militära framryckningar med stridsvagnar, pansarfordon och bandfordon.
Så småningom tvingades dåtidens revolutionärer att ta till vapen för att försvara sig. Dessa angrepp fortsatte – och man kan granska historien om denna konflikt och dessa ständiga attacker – under sex på varandra följande krig. Inledningsvis riktades angreppen mot delar av provinsen Sa’dah, och därefter utvidgades angreppen. Inledningsvis riktades den mot en specifik del av det jemenitiska folket, och den breddades till krig mot nästan tre eller fyra provinser: provinsen Sa’dah, delar av provinsen Hajjah, delar av provinsen Amran och provinsen Al-Jawf.
Dessa attacker fortsatte tills regimen själv hamnade i interna svårigheter till följd av sin fientliga inriktning, politik och verksamhet som emot den jemenitiska befolkningen i allmänhet.
Därefter utbröt den folkliga revolutionen 2011. Ansarullah var en del av denna revolution; de utgjorde varken hela eller den enda delen, utan snarare en del av den revolutionära rörelsen som inleddes 2011. Denna revolution fortsatte fram till 2014, då den dåvarande regeringen avskaffade subventionerna för många basvaror mitt i svåra levnadsförhållanden och sjunkande inkomstnivåer för den jemenitiska befolkningen i stort. Därefter bröt en omfattande folkrevolution ut som engagerade alla delar och grupper av det jemenitiska folket, med Ansarullah i spetsen för denna rörelse.
När regeringen störtades vid den tiden var målet inte ens regimen som helhet – det var endast regeringen som var målet för revolutionen. Regeringen störtades medan det befintliga systemet kvarstod: republikens president, Abdrabbuh Mansur Hadi, kvarstod i sitt ämbete; det lagstiftande parlamentet förblev oförändrat; rättsväsendet förblev intakt; och många statliga institutioner kvarstod.
Situationen fortsatte på detta sätt, och ett freds- och nationellt partnerskapsavtal undertecknades, vilket omfattade alla delar av det jemenitiska folket. Man enades senare om en kollektiv förvaltning av landets angelägenheter under ledning av president Abdrabbuh Mansur Hadi.
När de utländska interventionerna började redan före den militära interventionen – det vill säga politiska interventioner och påtryckningar mot den dåvarande presidenten och premiärministern för att de skulle avgå och skapa ett fullständigt politiskt vakuum så att landet skulle glida in i kaos – utfärdades en konstitutionell förklaring och en revolutionskommitté inrättades för att sköta landets angelägenheter tills en samlingsregering bildades av Ansarullah och dess allierade, tillsammans med [den före detta presidentens parti, red.] Allmänna folkkongressen och dess allierade.
Denna regering fick namnet ”Räddningsregeringen” för att lyfta den allmänna situationen från ett katastroftillstånd till ett normalt. I det ögonblicket inleddes ett militärt angrepp av den saudiarabisk-amerikanska koalitionen mot den, och vi gick in i en ny fas.
((Fråga 2))
Ulf Sandmark:
Tack så mycket. Vad är er syn på Gulfstaternas samarbetsråds plan (GCC) att dela upp Jemen i sex delar, vilket också ingår i FN:s resolution 2216?
Sveriges Radio uppgav också att den saudiska regeringen inledde blockaden mot Jemen 2015 när de gick in för att stödja exilregeringen. Vad anser ni om att den 26 mars 2015 inledda bombkampanjen ”Decisive Storm” av en koalition ledd av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten med stöd av USA och Storbritannien, vilket orsakade en svältkris i Jemen, som vid den tiden var den värsta humanitära krisen i världen? (1)
Vad anser ni om legitimiteten i FN:s Säkerhetsråds resolution 2216 från den 14 april 2015?
Minister:
För det första, när det gäller regionerna eller statens struktur, fanns det en strävan att dela upp Jemen, men de ville att denna uppdelning skulle framstå som om den kom inifrån Jemen; eftersom de visste att ett försök att påtvinga en uppdelning av Jemen utifrån aldrig skulle lyckas. En sådan statsstruktur – vad gäller landets federala dimension – förutsätter normalt sett en stark centralregering, en betydande gemensam grund bland medborgarna samt avsaknad av pågående politiska frågor eller konflikter. Att införa regioner mitt i befintliga problem och med yttre inblandning kommer dock oundvikligen att leda landet mot delning och att dessa regioner bryter sig loss.
Vid den tiden avvisade vi detta projekt fullständigt. Vi hävdade att projektet leder landet mot fragmentering och skapandet av småstater liknande dem som nu finns som vissa Gulfstater, vars ytor är mindre än vissa jemenitiska provinser. Det var den strävan som vi avvisade, och det fanns ett utbrett folkligt motstånd mot den.
Det fanns ett verkligt problem – ”sydfrågan” – som behövde hanteras, och vi anser fortfarande att det kräver en lösning, men inom en nationell ram utan yttre inblandning. Utifrån detta kan statens struktur utformas på ett sätt som uppfyller det jemenitiska folkets förhoppningar och önskemål och åtgärdar tidigare orättvisor.
När det gäller den så kallade ”Operation Decisive Storm”, som inledde aggressionen mot Jemen natten till den 26 mars genom ett uttalande från den saudiske ambassadören i Washington, var den underliggande dimensionen av denna attack tydlig. Det hade skett en framgångsrik folkrevolution, och frågan var rent inhemsk. Interna överenskommelser höll på att nås – i sådan utsträckning att FN:s sändebud vid den tiden, Jamal Benomar, uttryckligen förklarade att jemeniterna stod på tröskeln till att underteckna ett omfattande politiskt avtal, men den saudiska aggressionen omintetgjorde detta.
Därför inleddes och fortsatte denna aggression, vilket störtade landet in i en ny vändning och pågående lidande. Som du nämnde råder ett oerhört humanitärt lidande, och FN och internationella humanitära organisationer har påpekat att detta lidande utgör en av de största humanitära kriserna i världen. Men problemet var att medan krisen beskrevs söktes eller eftersträvades inga faktiska lösningar.
Vi sa till dem: Häv blockaden mot våra flygplatser och hamnar, ge jemeniterna tillgång till sina penningmedel, gas och naturresurser, så kommer det humanitära lidandet som orsakas av blockaden och aggressionen att upphöra. I stället fortsatte blockaden och skärptes ytterligare under avspänningsfasen. Den amerikanska sidan ingrep direkt, satte jemeniter och jemenitiska företag verksamma inom den ekonomiska sektorn på sanktionslistor, och civil infrastruktur och civila mål blev måltavlor för israeliska, amerikanska och brittiska flygattacker, efter tidigare attacker från saudiarabiska flygvapen.
Allteftersom lidandet förvärrades kom jemeniterna fram till beslutet att blockaden måste hävas – även med våld. Eftersom det var den saudiska sidan som ledde denna hårda hållning tillkännagav jemeniterna en ömsesidig blockad av saudiska hamnar som svar på blockaden mot Jemen, samtidigt som vi förblev beredda att häva våra åtgärder så snart blockaden mot Jemen hävs.
När det gäller er sista fråga om vår hållning till FN:s Säkerhetsråds resolution 2216 anser vi att frågan behöver klargöras ur två aspekter:
Första aspekten: Säkerhetsrådet och dess resolutioner.
Vi ser att säkerhetsrådet ofta intar en neutral eller passiv hållning när permanenta medlemmar begår överträdelser eller inleder krig utanför ramen för säkerhetsrådets resolutioner, det internationella samfundets konsensus och FN-systemet.
Detta framgår av de ständiga amerikanska aggressionerna som fortsätter än i dag, den ensidiga aggressionen mot Islamiska republiken utom ramen för Säkerhetsrådet, aggressionen mot Venezuela – inklusive bortförandet av landets konstitutionella president – samt den pågående blockaden mot Kuba, som har gått så långt att befolkningen saknar grundläggande tjänster. Vi ser ingen roll för Säkerhetsrådet i detta sammanhang, eftersom den angripande parten har vetorätt inom själva rådet. Det finns en grundläggande brist i detta system, och människor världen över protesterar mot den nuvarande ordningen.
Andra aspekten: Reflektion över Jemens inre angelägenheter.
Internt anser jemeniterna inte att denna resolution har någon legitim tyngd, eftersom händelserna har framställts på ett felaktigt sätt. De revolutionära grupperna som räddade landet från dess katastroftillstånd behandlades som om de vore en extern part, medan de externa parter som inledde aggressionen mot det jemenitiska folket varken nämndes eller ställdes till svars överhuvudtaget.
Därför anser vi att detta system är bristfälligt och kräver reformer. Vi är inte ensamma om denna åsikt; röster runt om i världen protesterar mot de åtgärder som denna organisation vidtar mot vissa länder, medan brott och kränkningar – såsom det som sker i Gaza och tidigare och pågående kränkningar av mänskliga värden, normer och internationell rätt – äger rum utan att Säkerhetsrådet spelar någon effektiv eller verklig roll.
((Fråga 3))
Ulf Sandmark:
Tack. Jag skulle vilja höra lite mer om detta. Västerländska medier kallar den jemenitiska regeringen för ”Houthierna”. Som ni förklarade är Ansarullah-rörelsen under ledning av Hans Excellens Abdul-Malik al-Houthi endast ett framträdande parti i regeringen. Jemens regering är en koalition av flera partier. Skulle ni kunna nämna – vilka är de övriga partierna i er regering? Och vilka nationella rörelser har, som ni förklarade, samt vilka institutioner ingår nu i regeringen? Kanske skulle ni också kunna säga något om de gamla nationella institutionerna som nu ingår i den jemenitiska regeringen och traditionen?
Ja, ni förklarade att vissa av institutionerna nu ingår i regeringsinstitutionerna, liksom rättsväsendet som ni nämnde och andra. Finns det även andra institutioner som nu ingår i regeringen, såsom armén, och även gamla institutioner och traditioner som ni bevarar genom er regering?
Minister:
Ja, ja. Den första jemenitiska regeringen i Sana’a efter framgången med revolutionen den 21 september bildades av flera politiska krafter, framför allt Ansarullah och deras allierade och partner, tillsammans med Allmänna folkkongressen (GPC) och dess allierade. Allmänna folkkongressen är ett etablerat och anrikt parti på den jemenitiska politiska scenen och välkänt för alla. Man nådde enighet om fördelningen av ansvarsområden och en fullständig maktdelning mellan dessa krafter och partier.
När det gäller de statliga institutionerna i landet var det visserligen så att alla institutioner utsattes för angrepp under denna period, men de har nu återgått till att fungera på ett praktiskt, organiserat och institutionellt sätt. Parlamentet, till exempel, är beläget i Sana’a och är fullt funktionsdugligt; så sent som i går höll det ett sammanträde och förde aktiva förhandlingar. På samma sätt fortsätter Shura-rådet sitt arbete med fullt medlemskap, och den dömande makten är närvarande med alla sina organ. Dessutom är alla statliga institutioner – inklusive medieorganisationer och institutioner inom det civila samhället – närvarande. Trots svåra omständigheter och knappa resurser bedriver dessa myndigheter, institutioner och enheter sin verksamhet från sina huvudkontor i Sana’a, där de etablerades för flera decennier sedan.
((Fråga 4))
Ulf Sandmark:
Tack. Ers excellens, ni har redan nämnt Gaza och den palestinska situationen, men skulle ni kunna säga vad som bör göras för palestinierna? Vad är ert förslag?
Ministern:
Ja. För det första är orättvisan i Gaza och det lidande som det palestinska folket i allmänhet, och Gazas befolkning i synnerhet, utsätts för ett kollektivt, gemensamt mänskligt ansvar för alla individer med ett samvete, med er i spetsen. Vi tackar er för era ädla ställningstaganden i detta avseende.
Vårt ansvar avgörs utifrån våra möjligheter. Er närvaro i samhällen där ni kan förmedla detta budskap till era regeringar är avgörande. Regeringarna i väst och Europa har bidragit på ett mycket negativt sätt genom att befästa detta lidande, ge skydd åt den fientliga israeliska enheten samt leverera vapen och kontinuerligt politiskt stöd. Därför är er roll – och alla fria individers roll – att sprida medvetenhet om denna orättvisa och kräva att de europeiska regeringarna upphör med denna negativa roll, som strider mot alla mänskliga värden och universella principer. Det är er främsta uppgift.
Vad gäller vår roll som folk i regionen är den att upprätthålla ett kontinuerligt tryck. När till exempel Jemen intog sin hedervärda ståndpunkt och införde en blockad efter bästa förmåga mot israeliska hamnar, vilket hindrade israeliska fartyg från att passera genom Röda havet och Bab al-Mandab i ett försök att utöva påtryckningar för att få ett slut på folkmordet, fortsätter ändå blockaden mot Gaza och lidandet. Rösten i Europa måste bli högre och tydligare så att alla hör den och den får en konkret inverkan. Vi anser att detta är den mest effektiva roll ni kan spela i era samhällen i detta skede.
((Fråga 5))
Ulf Sandmark:
Tack, Ers Excellens. När det gäller sjöfarten i Röda havet och den internationella handeln fanns det också en överenskommelse i konflikten med USA om detta, där ni nådde en överenskommelse med USA som ledde till att de amerikanska flottstyrkorna drog sig tillbaka och att konflikten avbröts. Vad gick er regering konkret med på, och vad fick ni i gengäld från USA? Kan er regerings överenskommelse med USA om Röda havet på något sätt tjäna som modell för ett avtal mellan USA och Iran om Persiska viken?
Ministern:
Ja. För det första fanns det ingen ömsesidig överenskommelse. När vi förklarade vår tydliga hållning att rikta in oss på israeliska fartyg och israeliska hamnar till stöd för folket i Gaza, ingrep den amerikanska sidan med aggression. När de kom fram till slutsatsen att de inte kunde uppnå några resultat – att de inte kunde stoppa våra operationer, säkra israeliska fartyg eller återuppta verksamheten i israeliska hamnar – tvingades de att sluta.
De skickade ett meddelande via den omanska sidan där de uppgav att de skulle avbryta operationerna. Vi svarade att så länge de upphör med sina attacker har vi inga invändningar och kommer att sluta rikta in oss på deras fartyg. Det var hela saken; vi riktade oss inte mot den amerikanska sidan från början, utan mot den israeliska sidan. Det var USA som ingrep med attacker, så när deras aggression upphörde, upphörde även vi. Det fanns inga direkta överenskommelser; vi mottog ett meddelande via Oman, och vårt svar överlämnades också via Oman. Det finns ingen direkt kommunikation med den amerikanska sidan.
När det gäller USA:s ställning i regionen är det inte så att de saknar en strategi eller en plan för att hantera denna kris. USA är fortfarande fast beslutet att ge Israel skydd så att landet kan genomföra sina planer i regionen. Detta projekt inleds i Palestina och Gaza för att eliminera den palestinska saken, och det expanderar nu mot Libanon och delar av Syrien, med ytterligare ambitioner bortom detta. Vi är alla medvetna om projektet ”Storisrael” och planerna på att omforma Mellanöstern; det är därför USA är närvarande i regionen. De kan göra en kort paus i ett område endast för att avsluta en strid någon annanstans innan de återvänder.
Vi är övertygade om att USA kommer att återvända till Röda havet och återuppta attackerna, eftersom kärnfrågan fortfarande är olöst. Enligt vår uppfattning är den palestinska frågan kärnfrågan i regionen. Om denna fråga inte löses och det palestinska folket inte beviljas sina fulla rättigheter kommer problemet att bestå.
Problemet ligger i den fientliga hållningen och Israels expansionistiska ambitioner i regionen; om inte dessa ambitioner hejdas och denna närvaro upphör kommer konflikten att fortsätta. USA:s agerande i regionen följer israeliska intressen. USA som nation i Amerika har ingen inneboende konflikt med Iran eller någon annan; deras nuvarande konflikt med Iran och Motståndsaxeln existerar därför att dessa krafter utgör ett hot mot Israels ambitioner i regionen. Det är den faktiska situationen och en korrekt beskrivning av händelserna.
((Fråga 6))
Ulf Sandmark:
Tack, Ers Excellens. Helga Zepp-LaRouche, grundare och ordförande för Internationella Schillerinstitutet, har lagt fram den så kallade ”Utvidgade Oasplanen”, som syftar till att skapa utvecklingskorridorer genom hela Västasien som grund för fredsavtal i alla krig i regionen. Hur bedömer ni principen ”fred genom utveckling”?
Ministern:
Ja. I sanning kräver utveckling stabilitet, säkerhet och ett slut på konflikter och militära konfrontationer. Problemet i vår region ligger dock i utanförstående interventioner. Vi är fullt övertygade om att utveckling är en nödvändig väg mot fred, stabilitet och social välfärd, men detta kan inte uppnås mitt i USA:s ständiga aggressiva ambitioner och Israels pågående aggression mot hela regionen.
Annars stöder vi utvecklingsvägen, ansluter oss till dessa idéer och strävar efter att förverkliga dem. Våra folk behöver en stabil ekonomisk miljö, trygga försörjningsmöjligheter och alla dessa nödvändigheter. Men mot bakgrund av den rådande situationen, den sionistiska inblandningen och det sionistiska projektet i regionen hålls området borta från denna väg.
Vi hoppas att alla inflytelserika nationer, med Kina i spetsen som en pionjär på detta område, spelar en aktiv roll för att främja en väg mot fred genom utvecklingsprojekt. Vi verkar i denna riktning och välkomnar sådana åtgärder.
((Fråga 7))
Ulf Sandmark:
Tack, Ers Excellens. Helga Zepp-LaRouche har föreslagit en ny arkitektur för säkerhet och utveckling för alla nationer i världen, liknande det ni hänvisade till i den kinesiske presidentens förslag om fyra globala initiativ, särskilt det senaste, Global Governance Initiative. Och jag förstår att ni är positiv till detta, särskilt nu inför den kommande generalförsamling i FN i New York. Men hur skulle ni beskriva Jemens roll i det större regionala sammanhanget just nu? Utrikesministern, Hans excellens Badr Albusaidi, från ert grannland Oman, har lagt fram ett initiativ till en fredslösning baserad på infrastrukturutveckling för hela regionen. Håller ni med om det omanska fredsförslaget?
Vänder sig Jemen till länderna i regionen för att få fram fredsförslag, särskilt när det gäller sjöfart och handel i Röda havet och arabiska havet?
Hur ser ni på integreringen av ”Belt and Road”-korridorerna i Sydvästasien och Afrika som språngbrädor för fred?
Minister:
Ja, ja. För det första som förklarades i det föregående svaret, stöder vi denna väg. Men mitt i dessa pågående ingripanden ser vi ingen verklig utsikt för sådana initiativ, och inte heller någon grund på vilken dessa projekt kan byggas, såvida inte den yttre inblandningen – främst den amerikanska – upphör, och såvida inte den palestinska frågan löses som en fråga om global rättvisa. Det kan inte ske någon utveckling så länge dagliga mord och blockader fortsätter i Palestina, där det palestinska folket saknar de grundläggande basbehoven – för att inte tala om regional utveckling. Detta är helt enkelt omöjligt i verkligheten. Om denna fråga inte hanteras på ett helhetsmässigt sätt kommer problemet att bestå, och andra spår – framför allt utvecklingsspåret – kommer att förbli i dödläge.
Vi stöder alla konstruktiva initiativ. Även det initiativ som föreslogs av Omans utrikesminister mottogs generellt väl av alla parter. Men hindret ligger i den fortsatta amerikanska aggressionen. Varje gång den omanska sidan samverkar med den iranska sidan för att finna grundläggande lösningar rörande Hormuzsundet och ett regionalt säkerhetssystem, stör USA:s interventioner dessa steg.
Vi ser detta som en beräknad, systematisk strategi som syftar till att omintetgöra varje försök till närmande mellan länderna i regionen. Vi i denna region är kapabla att samarbeta; vi sträcker ut våra händer till den omanska sidan och alla regionala parter och uppmanar dem att sluta fungera som en plattform för externa attacker mot vår region. Vi är fullt beredda att samordna säkerhetsramverk, på vilka alla andra utvecklingsspår kan byggas.
Bara en kort förtydligande: Det fanns ett avtal mellan Saudiarabien och Iran som förmedlades av Kina, vilket utgjorde en bra utgångspunkt för att lösa många regionala frågor och bygga upp samarbete. De pågående amerikanska attackerna, som genomförs från saudiskt territorium och andra platser, har dock skadat detta avtal. Det är den sanna bilden av situationen. Tack så mycket.
((Avslutande kommentarer))
Ulf Sandmark:
Tack, Ers Excellens, för denna omfattande intervju. Jag hoppas att vi kommer att kunna upplysa omvärlden om den jemenitiska regeringens ståndpunkt. Och jag tackar er så mycket för att ni har avsatt tid för detta, så mycket tid.
Ministern:
Tack.
Ulf Sandmark:
Tack, شكراً.
Ministern:
Vi tackar er så mycket, och vi är redo för framtida möten, om Gud vill, angående eventuella nya utvecklingar, liksom för att löpande ge förtydliganden. Vi uppskattar er praktiska inställning och era fortsatta ansträngningar, som vi hoppas kommer att bära frukt. Tack så mycket.
Den preliminära videon finns i två delar här: https://youtu.be/v5kNHk72Dc8 och här: https://youtu.be/-JRglTiP4do
Hela intervjuns utskrift på engelska följer nedan:
Full transcript of interview with HE Acting Foreign Minister Abdulwahid Abo Ras, Sanáa, Yemen
By Ulf Sandmark, August 16, 2026, Chairman of the Schiller Institute in Sweden also Board member of the Swedish Association Yemen Solidarity
HE Acting Foreign Minister Abdlwahid Abo Ras here explains why the Ansarullah Movement under leadership of the Yemeni Revolutionary leader Al-Sayyid Abdul Malik Badruddin Al-Houthi became a part of the government of Yemen and the rescue process for the continuity of the government. The Parliament, the Judiciary and other services of the Government are in function to this day in spite of revolutionary changes and the genocidal war by the Saudiled Coalition and the USA and UK.
((Question 1))
Mr. Ulf Sandmark:
Your Excellency Abdulwahid Abo Ras, I thank you very much for this opportunity to talk to you. My question is in the beginning, about a Swedish Public Radio news journalist, as an example. She said on August 8th, she described the Houthis as “an armed group from northern Yemen who took over the capital Sana’a in 2014, which was the beginning of the civil war that was going on for many years,” she said. What is your view of that typical statement in Western media? And why was the government formed then in Sana’a called the Salvation Government?
Minister:
Yes. First, if we want to answer this question, we must go back a little bit into history to understand the background from which Ansar Allah and many components of the Yemeni people moved, and why they took up arms in the first place.
The movement at the beginning of the millennium, in 2002 and 2003, was a purely cultural movement; there was no military activity whatsoever. However, the regime—the authority at that time—launched many wars and arrests, targeting remote villages that lacked basic services from this authority. It launched a very fierce military war against them, to the extent that it did not open roads for the residents of these areas except to allow military campaigns of tanks, armored vehicles, and tracks to pass.
Eventually, the revolutionaries at that time were forced to take up arms to defend themselves. These aggressions continued — and you can review the history of this conflict and these continuous attacks—over six consecutive wars. Initially, parts of the Sa’dah Governorate were targeted, and then the aggression expanded. It initially targeted a specific segment of the Yemeni people, and the circle widened until wars were launched against nearly three or four governorates: Sa’dah Governorate, parts of Hajjah Governorate, parts of ‘Amran Governorate, and Al-Jawf Governorate.
These attacks continued until the regime itself fell into internal dilemmas as a result of its hostile orientation, policies, and activities that targeted the general Yemeni population.
After that, the popular revolution emerged in 2011. Ansar Allah were part of this revolution; they were not the whole or the only component, but rather a part of the revolutionary movement that began in 2011. This revolution continued until 2014, when the government at that time lifted subsidies on many basic necessities amid difficult living conditions and falling income levels for the general Yemeni populace.
Following that, a widespread popular revolution erupted involving all spectra and components of the Yemeni people, with Ansar Allah leading this movement. When the government fell at that time, the target was not even the regime as a whole—it was only the government, through the revolution. The government fell while the existing system remained: the President of the Republic, Abdrabbuh Mansur Hadi, remained in office; the legislative Parliament remained as it was; the judiciary remained intact; and many state institutions remained standing.
The situation continued in this manner, and the Peace and National Partnership Agreement was signed, which encompassed all components of the Yemeni people. It was later agreed to have a collective management of the country’s affairs headed by President Abdrabbuh Mansur Hadi.
When foreign interventions began prior to the military intervention—meaning political intervention and pressure on the President at that time and on the Prime Minister to submit their resignations and create a complete political vacuum so the country would slide into chaos—there was a Constitutional Declaration and a Revolutionary Committee to manage the country’s affairs until a joint government was formed by Ansar Allah and their allies, alongside [the former President´s party ed.] the General People’s Congress and its allies.
This government was named the “Salvation Government” to lift the overall situation from a tragic state to a normal one. In that moment the aggression was launched against it by the Saudi-American coalition, and we entered a new phase.
((Question 2))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you very much. What, in your view, is—what is your view of the Gulf Cooperation Council plan to divide Yemen into six parts, which is also included in the UN Resolution 2216? The Swedish Public Radio News also said that the Saudi government started the blockade against Yemen 2015 when they went into support of the exile government. What, in your view, of the launching March 26th, 2015, of the bombing campaign “Decisive Storm” by a coalition led by Saudi Arabia and the United Arab Emirates with the support of United States and United Kingdom causing the starvation crisis in Yemen, which at the time was the worst humanitarian crisis in the world? What is your view of the legitimacy of the UN Security Council Resolution 2216 from April 14, 2015?
Minister:
First, regarding the regions or the structure of the state, there was a drive toward dividing Yemen, but they wanted this division to appear as if it stemmed from within Yemen; because attempting to impose the division of Yemen from the outside is something they knew would never succeed. Such a state structure—regarding the federal dimension of the country—normally comes under a strong central government, significant common ground among the citizens, and the absence of ongoing political issues or conflicts. However, adopting regions amidst existing problems and external intervention will inevitably lead the country toward partition and the secession of these regions.
At the time, we rejected this project entirely. We stated that this project leads the country toward fragmentation and the creation of small statelets similar to what exists now in some Gulf states whose areas are smaller than some Yemeni governorates. That was the drive, which we rejected, and there was widespread popular rejection of it.
There was a real issue —the Southern Issue—that needed to be addressed, and we still believe it requires a solution, but within a national framework away from external interference. Based on that, the shape of the state can be built in a way that fulfills the aspirations and desires of the Yemeni people and remedies past grievances.
As for what is called “Operation Decisive Storm,” which launched the aggression against Yemen on the night of March 26th through the statement of the Saudi Ambassador from Washington, the underlying dimension of this attack was clear. There was a popular revolution that succeeded, and the issue was purely internal. Internal agreements were being reached—to the extent that the UN Envoy at the time, Jamal Benomar, explicitly declared that the Yemenis were on the verge of signing a comprehensive political agreement, but the Saudi aggression thwarted it.
Therefore, this aggression began and continued, plunging the country into a new turn and ongoing suffering. As you mentioned, there is immense humanitarian suffering, and UN and international humanitarian organizations have pointed out that this suffering represents one of the largest humanitarian crises globally. But the problem was that while the crisis was being described, no actual solutions were sought or pursued.
We told them: lift the blockade on our airports and ports, enable the Yemenis to access their monetary, gas, and natural resources, and the humanitarian suffering caused by the blockade and aggression will be resolved. Instead, the blockade continued and tightened even further during the de-escalation phase. The American side intervened directly, placed Yemenis and Yemeni companies operating in the economic sector on sanctions lists, and civilian infrastructure and civilian objects were targeted by Israeli, American, and British aviation, following earlier attacks by Saudi aviation.
As the suffering worsened, Yemenis arrived at the decision that the blockade must be lifted—even by force. Because the party leading this harsh stance was the Saudi side, Yemenis announced a reciprocal blockade on Saudi ports in response to the blockade on Yemen, while remaining ready to lift our measures as soon as the blockade on Yemen is lifted.
Regarding your last question on our stance on UN Security Council Resolution 2216, we view the matter as needing clarification from two aspects:
First Aspect: The Security Council and its Resolutions.
We see that the Security Council often takes a neutral or passive stance when permanent members commit violations or launch wars outside the scope of Security Council resolutions, international community consensus, and the UN system. This is seen in the continuous American aggressions that persist to this day, the unilateral aggression against the Islamic Republic outside the Security Council, the aggression against Venezuela including the abduction of its constitutional president, and the ongoing blockade on Cuba to the point where its people lack basic services. We see no role for the Security Council here because the aggressing party holds veto power within the Council itself. There is a fundamental flaw in this system, and people worldwide are protesting this current setup.
Second Aspect: Reflection on Internal Yemeni Affairs.
Internally, Yemenis do not view this resolution as having legitimate weight because the events were mischaracterized. The revolutionary groups that saved the country from its tragic state were treated as if they were an external party, whereas the external parties that launched the aggression against the Yemeni people were not cited or held accountable at all.
Therefore, we believe this system is flawed and requires reform. We are not alone in holding this view; voices around the world are protesting these actions taken by this organization against certain countries, while crimes and violations—such as what is happening in Gaza and past and ongoing violations of human values, standards, and international laws—take place without any effective or real role from the Security Council.
((Question 3))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you. I want to hear a little bit more about this. Western media calling the Yemeni government as “Houthis”. As you explained, the Ansar Allah movement under the leadership of His Excellency Abdul-Malik al-Houthi is only a prominent party of the government. The government of Yemen is a coalition of more parties. Could you name —what are the—other parties in your government? And what national movements have been made, as you explained, also the institutions that are all now part of the government? And also maybe you could say something about the ancient national institutions that is now part of the Yemeni government and tradition?
Yes, you explained that some of the institutions are now part of the government institutions, and judiciary as you explained and others, are there also other institutions now part of the government like the army, and also even ancient institutions that are and ancient traditions that you are preserving with your government?
Minister:
Yes, yes. The first Yemeni government in Sana’a following the success of the September 21 Revolution was formed by several political forces, most notably Ansar Allah and their allies and partners, alongside the General People’s Congress (GPC) and its allies. The General People’s Congress is an established, long-standing party on the Yemeni political scene and is well-known to all. Consensus was reached regarding the distribution of duties and full power-sharing between these forces and parties.
Regarding the state institutions operating in the country, all institutions were indeed targeted during this period, but they have now returned to functioning in a practical, organized, and institutional manner. For instance, the Parliament is located in Sana’a and is fully operational; it held a session and active proceedings just yesterday. Similarly, the Shura Council continues its work with its full membership, and the judicial authority is present with all its organs. Furthermore, all state institutions—including media organizations and civil society institutions—are present. Despite difficult circumstances and scarce resources, these authorities, institutions, and components operate from their primary headquarters in Sana’a, where they were established decades ago.
((Question 4))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you. Your Excellency, you mentioned Gaza and the Palestinian situation already, but could you say what should be done for the Palestinians? What is your proposal?
Minister:
Yes. First, the injustice in Gaza and the suffering experienced by the Palestinian people generally, and the people of Gaza in particular, is a collective, shared human responsibility for all individuals of conscious conscience, with you at the forefront. We thank you for your noble stances in this regard.
Our responsibility is defined according to our capabilities. Your presence in societies where you can convey this message to your governments is vital. Governments in the West and Europe have contributed very negatively by entrenching this suffering, providing cover for the enemy Israeli entity, and supplying arms and continuous political support. Therefore, your role—and the role of all free individuals—is to spread awareness regarding this injustice and to demand that European governments cease this negative role, which contradicts all human values and universal principles. That is your primary role.
As for our role as peoples of the region, it is to maintain continuous pressure. For example, when Yemen took its honorable stance and imposed a blockade to the best of its ability on Israeli ports, preventing Israeli ships from passing through the Red Sea and Bab al-Mandab in an effort to pressure for an end to the genocide, the blockade on Gaza and the suffering nonetheless continue. The voice in Europe needs to be louder and clearer so that everyone hears it and achieves a tangible impact. We believe this is the most effective role for you within your societies at this stage.
((Question 5))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you, Your Excellency. Regarding the Red Sea shipping and international trade, there was also an understanding in the conflict with the United States about it, where you had an understanding with the United States which led to the withdrawal of the US naval forces and a pause in the conflict. What, in concrete terms, did your government agree to, and what did you receive in return from the United States? Can your government’s understanding with the United States about the Red Sea in some ways serve as a model for an agreement between the United States and Iran about the Persian Gulf?
Minister:
Yes. First, there was no mutual understanding. When we declared our clear stance targeting Israeli ships and Israeli ports in support of the people of Gaza, the American side intervened through aggression. When they reached the conviction that they could not achieve results—that they could not halt our operations, secure Israeli ships, or restore activity to Israeli ports—they were forced to stop.
They sent a message through the Omani side stating that they would halt operations. We responded that as long as they cease their attacks, we have no issue and will cease targeting their ships. That was the entirety of the matter; we were not targeting the American side initially, but rather the Israeli side. It was the U.S. that intervened with attacks, so when their aggression stopped, we stopped. There were no direct understandings; we received a message via Oman, and our response was delivered through Oman as well. There is no direct communication with the American side.
Regarding the U.S. position in the region, it is not as though they lack a strategy or are without a plan to navigate this crisis. The U.S. remains committed to providing cover for Israel to execute its plans in the region. This project starts in Palestine and Gaza to eliminate the Palestinian cause, and it is now expanding toward Lebanon and parts of Syria, with further ambitions beyond. We are all aware of the “Greater Israel” project and plans to reshape the Middle East; that is why the U.S. is present in the region. They may pause briefly in one area only to finish a battle elsewhere before returning.
We are certain that the U.S. will return to the Red Sea and resume attacks because the core issue remains unresolved. In our view, the core issue in the region is the Palestinian cause. If this cause is not resolved and the Palestinian people are not granted their full rights, the problem will persist. The issue lies in the hostile stance and Israeli expansionist ambitions in the region; unless these ambitions are checked and this presence is ended, the conflict will continue. U.S. actions in the region follow Israeli interests. The U.S. as a nation in the Americas has no inherent conflict with Iran or anyone else; their current conflict with Iran and the Axis of Resistance exists because these forces pose a threat to Israeli ambitions in the region. That is the reality of the situation and the accurate description of events.
((Question 6))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you, Your Excellency. Helga Zepp-LaRouche, founder and the president of the International Schiller Institute, has proposed the Extended Oasis Plan, initiating corridors of development across the entire region of West Asia as the basis for peace agreements for all the wars there. How do you evaluate the principle “peace through development”?
Minister:
Yes. In truth, development requires stability, security, and an end to conflicts and military confrontations. However, the problem in our region lies in external interventions. We fully believe that development is an essential path toward peace, stability, and social welfare, but this cannot be achieved amid continuous American ambitions and ongoing Israeli aggression against the wider region.
Otherwise, we support the path of development, endorse these ideas, and strive toward them. Our peoples need a stable economic environment, secure livelihoods, and all these essentials. Yet, in light of the prevailing situation, Zionist intervention, and the Zionist project in the region, the area is kept distant from this path.
We hope that all influential nations, led by China as a pioneer in this field, play an active role in enforcing a path to peace through development projects. We push in this direction and welcome such steps.
((Question 7))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you, Your Excellency. Helga Zepp-LaRouche has proposed a new architecture for the security and development of all nations in the world, similar to what you referred to the Chinese President’s proposals of four global initiatives, especially the latest the Global Governance Initiative. And I understand you, you are in favor of that, especially now in the upcoming UN General Assembly in New York. But how would you describe Yemen’s role in the wider regional landscape at this point? The Foreign Minister, His Excellency Badr Albusaidi, of your neighbor country, Oman, has put forward a peace solution initiative based on infrastructure development for the whole region. Do you agree with Omani peace proposal? Does Yemen reach out to the nations in the region for peace proposals, especially including the Red Sea and the Arabian Sea shipping and trade? How do you see the integration of the Belt and Road corridors into Southwest Asia and Africa as stepping stones for peace?
Minister:
Yes, yes. First, as explained in the previous answer, we support this path. However, amid these ongoing interventions, we see no real horizon for such initiatives, nor a foundation upon which these projects can rise, unless external interference—primarily American intervention—ceases, and unless the Palestinian issue is resolved as a matter of global justice. There cannot be development while daily killings and blockades continue in Palestine, where the Palestinian people lack the basic necessities of life, let alone talking about regional development. This simply cannot happen in reality. If this issue is not addressed holistically, the problem will persist, and other tracks—primarily the development track—will remain stalled.
We support any constructive initiatives. Even regarding the initiative proposed by the Omani Foreign Minister, there was a general welcome from all sides. But the obstacle lies in continuous American aggression. Whenever the Omani side engages with the Iranian side to establish fundamental solutions regarding the Strait of Hormuz and a regional security system, U.S. interventions disrupt these steps.
We see this as a calculated, systematic strategy designed to derail any rapprochement among the nations of the region. We in this region are capable of cooperating; we extend our hands to the Omani side and all regional parties, asking them to cease providing a platform for external attacks on our region. We are fully prepared to coordinate on security frameworks, upon which all other development tracks can be built.
Just a brief clarification: there was a Saudi-Iranian agreement brokered by China, which represented a good starting point for resolving many regional files and building cooperation. However, ongoing American attacks launched from Saudi territory and elsewhere damaged that agreement. That is the true picture of the situation. Thank you very much.
((Closing Remarks))
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you, Your Excellency, for this extensive interview. I hope we will be able to enlighten the world about the stance of the Yemeni government. And I thank you so much for giving me the time for this, the extensive time.
Minister:
Thank you.
Mr. Ulf Sandmark:
Thank you, شكراً.
Minister:
We thank you very much, and we are ready for future meetings, God willing, regarding any new developments, as well as providing continuous clarifications. We appreciate your practical spirit and your ongoing efforts, which we hope will bear fruit. Thank you very much.
The preliminary video is available in two parts here: https://youtu.be/v5kNHk72Dc8 and here: https://youtu.be/-JRglTiP4do
(1) Läs talen som hölls i Stockholm den 26.3 2022 på sjuårsdagen av den saudiledda koalitionens anfall mot Jemen: https://schillerinstitutet.com/jemenkriget-sju-ar-manifestationer-i-stockholm-och-internationellt/
